Miichelle <3

jag är fortfarande chockad och lite skakis efter igår.
När mina ångest tankar tar över blir jag så hjälplös och svag.
Alla människor lider av ångest, saker man ångrar osv...
Om det händer mig någonting lägger jag det bakom mig, kanske fäller någon tår eller två. Men sen glömmer jag de och går vidare. Jag samlar på mig saker, jag skadar mig själv, sen när jag har allt innom mig när jag är full kanske man kan säga så bryter jag ihop för minsta lilla. Jag skakar i hela kroppen, jag gråter så de svider i ögonen, jag får svårt att andas, jag får ätstörningar under en längre period. Det kan hålla på så varje dag i 2 veckor. Igår bröt jag verkligen ihop, när jag kom hem ramlade jag i hop på golvet och kunde inte resa mig. Det låter helt sjukt jag vet och när jag tänker tillbaka tänker jag alltid "men varför gjorde jag inte så istället".
Varje gång jag känner att jag snart kommer bryta ihop så gör jag alltid en sak som skadar mig så enormt, jag vet hela tiden att de här kommer göra så ont, jag kommer ångra de här så himla mycket sen, men jag gör det ändå. Det går inte att motså. Jag kan om jag vill - men vill jag verkligen ?
Igår när jag gick ut hade jag så ont att ja inte kunde andas, när jag kom hem somnade jag och idag när jag vaknade gjorde jag som jag alltid gör - äh skit i det.
Jag vet att jag nångång kommer att behöva ändra de jag håller på med, att jag måste börja öppna mitt riktiga jag, visa vem jag egentligen är och prata ut om sånna saker som verkligen behöver pratas ut om. men inte nu, jag tänker fortsätta skada mig själv ett tag till. För när jag väl skadar mig känner jag mig värd någonting, den känslan går inte att beskriva och jag är inte redo än, att släppa taget om det.
(NEJ jag skär mig inte eller nånting sånt en helt annan grej bara, jag söker inte uppmärksamhet utav de här inlägget vill bara ha de för mig själv så jag kan se sen lite längre fram om ja känner likadant.)